Hej igen!
Vi upptäckte att ”det var något” med vår son när han var kring 3 år. Frågade på dagis, men de hade inga misstankar. Sen för tre år sedan tog jag upp med skolan till utvecklingssamtalet om de hade misstänkt något. Svaret blev att de hade pratat om det men inte så att de hade något klart att ta på… Men frågade om de anonymt fick ta upp på BUP konferensen som de har två ggr om året just vår son. Sen rullade det på med diverse tester, läkarbesök osv, men det tog TIIID! Först skolläkaren ville inte testa med medicin för han hade ingen ”svår” adhd som hon uttryckte det. Sen tog vi upp det med doktorn på BUP och hennes främsta skäl till att ge ett barn medicin var två: klarade han av skolan och hade han social kompetens att klara av kompiskontakter? Svaret var nej. Så äntligen efter två års utredningar började han äta medicin till julen -05 tror jag (tiden flyger ju iväg).

Resultatet märktes efter ett litet tag, inte så att vi märkte så mkt hemma, men skolan märkte. Plötsligt orkade han vara vaken och hänga med hela dagen. Han började läsa, rita och tog igen allt nästan som han ”förlorat” under sina två första skolår. Det var som att vända på en hand. Vi kan numera märka om han inte tagit sin medicin. Han skriker, har svårt med att hantera konflikter och är allmänt mer stökig.

Vi fick mycket beröm från skolan och BUP att vi tog oss till detta och själva ville göra utredningar samt prova medicin, var väl vi som tryckte på… Men vi ville ”ota Olle i grind” inte ta det när han totalt ballat ur som kriminell 15-åring (nåja).

Mitt råd är stå på er vad ni än vill! Min syskon och mamma blev förskräckta när jag sa att han skulle utredas. De trodde att han skulle få en stämpel på sig för evigt.

Äter din son medicin?

Kanske var jag extra positiv till utredningar och medicin då jag själv är sjuksköterska och vet lite mer om medicinska effekter och bokstavssjukdomar.Jag vet att dosen amfetamin är så minimal att det inte kan bli något missbruk.

Kramis på dig!

[Svara]