Simon fick en tatuering av oss i julklapp. Det var det enda han önskade sig och han har velat tatuera en skorpion sedan han var 15 år.
Så det blev en skorpion!

Bäckis kom hit igår och idag var det dags för tatueringen.

Bäckis ritar upp tatueringen

Uppritat och klart

Ordning på grejorna

Konturerna blir klara

Fyllning och skuggor

Halvklar

Insmörjd och klar!

Jag uppdaterar med fler bilder när tatueringen är läkt och klar.

Nu har jag en nöjd och glad son här hemma

Igår var vi med Simon på rättegång.

Det var om en händelse som inträffade för 1 1/2 år sedan nere vid Kålgården då en annan kille hotade Simon med kniv.
Simon gjorde aldrig någon anmälan men det gjorde polisen och nu var det alltså dags för rättegången. Bättre sent än aldrig?

Den andra killen bor tydligen i Sundsvall så han satt i en videolänk.

Simon fick berätta om kvällen ifråga och sen kallades 2 vittnen, två av Simons tjejkompisar.
När de hade vittnat klart fick vi alla gå.

Jag har ingen aning om vad som händer med killen, om och vad för straff han får. Undrar om vi blir underrättade om det? Det borde vi väl bli?

Samtidigt som vi var där pågick en annan rättegång i tingshuset, ”lite” mer övervakad än vår!
Barnpornografirättegången mot 23 kvinnor och en 43-årig man >>

Vilka jävla äckel det finns!!!

Idag har det varit riktigt sommarväder här i Falun! 22 grader varmt, klarblå himmel med strålande sol. Mysigt!
Jag väntar på Jonas som borde komma hem från skolan snart, sen blir det middag och kanske en långpromenad i solen.

Dagen startade så bra…
Var ganska stel imorse men efter någon timme lättade det och jag kom iväg till jobbet.

Väl där fick jag ett tokryck. (Att jag aldrig lär mig!)
Jag storstädade hela köket och när jag var klar med det fortsatte jag med toaletten och kapprummet. Efter 5 timmars skurande, diskande, plockande och röjande slutade jag för dagen.
Nöjd med min insats (men än finns det att göra) åkte jag hem och sa till Sofia att imorgon lär jag väl må skit…

Jo tack, jag hann inte ens hem innan jag kände värken komma och det blev bara värre och värre.
Vovvepromenaden gick i slow motion och ALLT i HELA min kropp värker!

Det gör sååå ont så helst hade jag bara velat gräva ner mig och gråta.

Vad faan ska det här vara bra för???
Jag vill kunna leva som vanligt!!!

Jag är så förbannat jävla less på den här skiten! Skiten som snart har tagit ifrån mig all min livsglädje.
Jag kan inte planera någonting längre, jag kan inte vara med på roliga saker… Jag får avboka möten och aktiviteter. Inget känns längre kul, jag ser bara orkeslösheten och smärtan framför mig.

Inte ens den (enda hittills bokade) semesterveckan, Peace & Love, känns lockande. FAAN!
Jag ser bara en vecka av smärta framför mig!

Jag ger allt jag kan på jobbet och går dit när jag ska och försöker så gott jag kan, men sen då?
Ska all övrig tid tillbringas sittandes/ liggandes i soffan eller sängen, med värk?

Är det så man ska leva?
Jag vill ju så mycket!
Det bara pirrar i mig för att jag har så mycket jag vill göra. Varför ska man då ha en kropp som totalstrejkar?

Och varför blir det bara värre och värre?
Just nu är jag inne i en ”smärtperiod”, jag vet, men just därför känns allt så hopplöst!

I perioder kan jag ju ändå må rätt bra, men det är inte lätt att tänka så just nu.

Försökte förklara för Jonas idag. Hur hopplöst det känns att aldrig veta i förväg hur jag kommer att må, hur svårt det är att planera saker och hur ledsen jag blir av att inte orka följa med.
Jag vet ju att han helst ser att vi hittar på saker tillsammans.
Men nu får han göra allt skojigt själv för jag vill INTE att mitt mående ska gå ut över familjen mer än det redan gör.

Han är förstående och det är ok, men det känns ändå tungt…

Jag bara måste få klaga…
Jag vet att inget blir bättre av det men imorgon är jag på benen igen och förhoppningsvis mår jag lite bättre då. Jag är inte typen som ger upp!
Jag är van att kämpa!

Men det gör ju inte att jag också kan känna hopplöshet emellanåt…

Tänk om man kunde överföra känslan på någon, för bara några minuter. Bara för att ”få visa” hur det känns.
Det hade varit toppen!

För jag VET och FÖRSTÅR att det inte går att förklara för folk. En del försöker att förstå medan vissa inte ens VILL försöka.
Men även de som tror sig förstå och VILL försöka förstå gör det inte till 100%.
Hur ska dom kunna?

Det är en omöjlighet om man inte varit i samma situation själv, så enkelt är det!
MEN – jag tycker om människor som har EMPATI och FÖRSÖKER sätta sig in i andras situationer och LYSSNAR!

Just därför skulle jag vilja att det fanns ett sätt att överföra smärtan, tröttheten, känslan… till en annan person. DÅ kanske de skulle få en annan förståelse!?
De flesta skulle nog det iallafall….

Jag ska sluta klaga nu… Jag måste isäng… Strax…

Idag var Simon iväg till VC för att ta bort stygnen på handen. Det ser inte vidare snyggt ut men ärret kommer ju att blekna med tiden.
Klicka på pilen nedan för att se dagens foton.

[learn_more caption="Simons ärr just nu"] [/learn_more]

Jag fick förresten hem mitt smink från ELF idag, det jag beställde runt löning.
Tänk vad mycket man kan få för 200:- därifrån!! (Deon är från Willys och det fattas en eyeliner på fotot)

Blinka mår bättre, även om det kommer att ta ett tag innan såren är helt läkta och framför allt innan pälsen vuxit ut.

Igår fick hon plocka ur dräneringsrören!

(Kortet är taget medan rören satt kvar)

Sist men inte minst vill jag skicka en STOR kram till vännen Sandra. Puss, jag älskar dig!
Och även alla ni andra som finns där… när man behöver, som försöker förstå…. :heart22:

Hoppas inte Simon hinner se detta för då blir han INTE GLAD! :grin:

Simon fjantar sig och jag fotar

Mycket lägligt som kom den här gamla bilden upp på Facebook för bara ett par dagar sedan.
Ser ni Simon??

Han står längst ut till höger…

9 år sedan, sååå liten

Imorse var det tidig väckning inför Simons operation.

Vi kom till lasarettet vid halv åtta, fick sitta i vänta i väntrummet någon timme innan Simon blev uppropad och fick gå och byta om till snygga landstingskläder.

Sen fick han en säng och dropp och efter ytterligare någon timme väntan var det hans tur.
Operationen tog lite längre tid än beräknat (plattorna hade vuxit fast rätt ordentligt i handen) men till slut kom han till uppvaket.

Han var rätt groggy men efter lite saft, varm choklad och några mackor var han redo att åka hemåt.

Jag städade ihop här hemma och gick ut med hundarna och sen var min ork slut så jag la mig för att vila och det slutade såklart med att jag somnade!

Vaknade när Jonas kom hem och vi värmde lite rester. Tacos från i lördags och fläskfilegryta från igår. Händigt!

Jag slängde i lite svart färg i håret, välbehövligt… Men jag orkade inte klippa mig så det får nog bli imorgon istället.

Både Jonas och jag försökte hjälpa Simon att få i sin piercing i ögonbrynet igen (som han fick ta ur vid operationen) men det gick inte alls! :shocked:
Tänk vad fort det växer igen!

Till slut fick jag fråga bästaste grannen Mia om hjälp. Hon är inte så blödig och försiktig som jag och Jonas. Hon njuter av att plåga folk! Haha….

Och sedär! 3 sekunder senare satt piercingen där igen!

Nu ska jag varva ner med en kopp te innan läggdags.

Simon har ont i handen så han har fått värktabletter nu så jag hoppas han kan sova inatt.

Imorgon väntar jobb och sen ska jag på föreläsning. Egentligen orkar jag inte, vill bara vara hemma och ta det lugnt men samtidigt tror jag att den är intressant och bra så jag ska gå ändå.